Magnus Saccone

Att Kanada är bra på hockey är ingen direkt nyhet. Bara de inte klår Tre Kronor i den snart stundande matchen. Många av oss minns också Wayne Gretzky som ursprungligen kommer från Toronto och vann flera Stanley Cup pokalar. Han har investerat en del av sin förmögenhet i ett vineri från Ontario nära Niagarafallen som han givetvis har döpt till ”No. 99 Estate” efter numret på tröjan som har bar under sin hockeykarriär. Vinet jag provar heter Meritage 2006 79 poäng och det är ett mediokert vin. Ontario har ett milt väder där det sommartid kan nå upp till 30 grader. På vintern kan det dock gå ner till minus 20 och vädret gör det inte lätt för de som vill odla druvor i detta område. Det vin som de flesta producerar är Eiswein med tanke på klimatet. Jag är dock ingen större vän av Eiswein över huvud taget och ville därför smaka på en mer traditionell druvblandning inom vinvärlden, nämligen den på Cab Sauv, Merlot och Cab Franc. Inte särskilt uppfinningsrikt men dock kommersiellt intressant. Det som är en fördel när man närmar sig ett vin där man inte har smakat andra viner från samma region är att man saknar referenser. Man är på sätt och vis nollställd och man kan därför utvärdera vinet för vad det är. Låt mig här i ärlighetens namn säga att vinet smakades med kompisar uppe i dolomiterna (Solda på 2800 m.ö.h.) vilket kan spela in. Syre kvantiteten är lägre där uppe och man är generellt på bättre humör när man har åkt skidor en hel förmiddag under gassande sol samt intagit den så obligatoriska wienerschnitzeln. Vinet besitter dock en varm och komplex doft med körsbär, kryddor samt fräscha örtinslag. Smaken bjuder på en ren frukt, något rak men trevlig med uppfriskande syra. Medellång eftersmak. Ett ärligt vin med god uppsåt men blir kanske något ”mainstream”. Jag fick betala $ 18,95 CAD vilket i svenska kronor motsvarar 131 kr. För 131 kr kan jag på systemet få tag på mycket bättre viner. Det samma gäller här i Italien. Däremot passade vinet ypperligt till maten och min tupplur i solstolen vittnade om detta!

Meritage 2006 provades i skidorten Solda.

Så är vi i julens varma famn och det är dags att summera vårt intagande av vin. Italiensk julmat är inte riktigt lika rik och omfattande som svensk julmatstradition. Här äter man tortellini i hemmagjord buljong, linser i olika tappningar, tagliatelle med tryffel eller svamp eller valfri sås samt cotechino. Cotechino är en kaloribomb i form av en slags korv där grisens tarmar agerar korvens “skinn” som fylls med de magrare delarna av grisen, ister, svål, kryddor och aromatiska örter. Känn på den!!
I år har mitt fokus legat på vita viner samt en Pinot Noir.

Etienne Sauzet Puligny-Montrachet “Les Perrières” 2007
Fantastisk livlig, krispig och strukturerad med trevliga fattoner som är välintegrerade i vinets stomme. Ett vin som tar för sig och som lätt kunde matcha cotechino med linser! Ett stort Bourgognevin med en slående elegans och jag är glad att jag har 2 flaskor till i källaren.

Sauvignon Blanc Martinborough Fortnum & Mason 2008
Inköpt i London i höstas och detta är deras egen “husetikett” och blev snabbt en personlig favorit. Den har det man begär av en Nya Zeeländsk Sauvignon Blanc och är billigare än en Cloudy Bay men kvalitetsmässigt spelar de i samma liga. Vinet har dofter av citrus, tranbär och är väldigt aromatisk för sin genre. Väldigt ren och snygg i munnen med en generös smakprofil.

André Renaud Chambolle-Musigny 1991
En total överaskning! Denna flaska var en present från kompisar i Schweiz och jag måste säga att detta är ytterligare ett bevis på Pinot Noirdruvans kapacitet att åldras värdigt. Det som är intressant är att stora rödviner gjorda på Pinot Noir kan vara svåra att urskilja i en blindprovning. Dvs, om man provar dem blint kan det vara svårt att säga om vinet i fråga är vitt eller rött. Detta därför att äldre Pinot Noir viner spelar nästan bara på finess, elegans och den maffiga struktur som kan vara ett kännetecken i ett ungt rödvin har försvunnit och gett vika för mer eleganta inslag som i vissa fall är mer typiska för ett stort vitvin. Väldigt trevligt vin som kombinerades med ugnsgrillade lövbiffsrullar med speck och taleggio-ost.

Mitt bloggskrivande har inte varit så aktivt den senaste tiden men mina tankar har varit på annat håll. I måndagskväll föddes en liten kille som heter Mattias som är våran son. Vår son… jag känner fortfarande på orden. Jag uttalar dem och skriver dem men förstår fortfarande inte storheten i ordet.Han föddes på sjukhuset i Negrar i Valpolicella inklämt mellan vingårdar, vinkällare, enotek samt gemytliga restauranger. Jag korkade upp en flaska från Margaux årgång 2004 av en personlig favorit (Chateau Desmirail) men Mattias tackade nej då han var mer intresserad av min frus bröstmjölk.

Om jag inte varit så aktiv i mitt skrivande på sistone så hoppas jag att ni har överseende med det. La vita è bella!

Idag söndag vigs dagen åt att städa lite i min svärfars vinkällare. Bland alla flaskor hittade jag en Soave flaska från 1943 av producenten Montresor som existerar än idag. Faktum är att på etiketten står det att deras huvudkontor ligger i Parona di Valpolicella som på den tiden var en egen kommun. Idag ingår Parona i den större kommunen Verona. Tanken slog mig naturligtvis om jag skulle öppna flaskan och smaka vinet. Har dock beslutat mig för att det vore ett grymt brott. Av samma skäl som man inte frågar en äldre dam om hennes ålder så öppnar man inte ett Soavevin från 1943. Ska jag vara riktigt ärlig skulle jag inte öppna ett Soavevin som har mer än 10 år på nacken. Visst, man kan upptäcka vissa mineraltoner och andra kvaliteter som kan härledas till en specifik producent men om man förväntar sig att ett vin ska skänka en glädjefull upplevelse så skenar optimismen iväg. Jag behåller den för den bit historia som den representerar. Snygga flaskor och snygga etiketter ska inte underskattas!!

Den italienska vinguiden ”Gambero Rosso” har i 2010 års utgåva valt Roberto Ferrarini som årets enolog. Han är docent i enologi vid Veronas universitet och är fast styrelsemedlem för det redaktionella arbetet med tidningen Journal of Wine Research. Själv säger han att han ”endast hjälper några enstaka vänner som enolog och att han inte gör det rent yrkesmässigt”. Bland dessa vänner märks t ex Giuseppe Quintarelli där Roberto hjälpt till i framställningen av hans Recioto samt Amarone. Det är första gången en enolog från Verona får denna utmärkelsen och det får ses som ett tecken på att vinerna från Verona nått en kvalitativ nivå som nått stort erkännande inte bara inom Italien men även i resten av världen.

Att lära känna viner och dess olika doft- och smakuttryck handlar egentligen bara om nötning. Och om tur. Turen att ha fått ett välutvecklat doft- och smaksinne. Själv kan jag få kväljningar av att sitta på en biograf alltför nära en dam som har överdoserat med sin parfym. Ofta har jag varit tvungen att lämna salongen. Genom dofter tas jag lätt och raskt till olika platser, olika miljöer och minns olika människor och saker man gjort tillsammans med dessa. Detta är det roliga med vin. En välgjord Barbera kan till exempel ta mig till min första Dresden-resa år 1992 då jag för första gången smakade på ett vin gjort på denna druvsort. Jag intog middag med en italiensk pianist på en restaurang på det centrala torget Altmarkt nära kreuzkirche. Jag minns doften i restaurangen, jag minns vilken kavaj pianisten hade på sig och jag minns namnet på vinet samt årgången men jag kan inte minnas vad jag åt till middag igår kväll. Minnet spelar spratt med mig. En god Cabernet Sauvignon tar mig till kullarna strax utanför Padova och året 2003 då jag för första gången fick smaka på producenten Vignaltas renrasiga ”Cab Sauv vin” som då var revolutionerande för mig. Men gemensamt för oss alla är att någonstans måste vi börja. Man kan läsa hur mycket som helst om vin och veta allt om jordmånen på den västra stranden i Bordeaux, vilken luftfuktighet som finns i Marlborough och vilken inverkan den har på rankorna osv osv. Men all denna information är överflödig om du inte sätter näsan i glaset. Lukta! Känn! Jämför viner med varandra. Under mina första år i vinbranschen hade jag ofta tre glas på mitt arbetsbord under dagtid. I varje glas hällde jag upp en druvsort och jämförde dofterna. Efter ett tag lät jag mina arbetskollegor blanda om glasen och jag skulle blint återfinna druvsorterna. Detta är en övning som jag varmt kan rekommendera. Jag minns däremot inte lukten av min sandlåda i Vallentuna..

Jämfört med 2008 så kliver man i Italien tillbaka i kvantitet med cirka -1%. Vad gäller kvaliteten på druvorna så har man istället klivit upp flera steg. I år beräknar organisationen conf-cooperative att ca 45,8 miljoner hektoliter vin kommer att produceras. Skörden under 2009 har startat 2 veckor tidigare än normalt. Av de första analyserna av de gröna druvorna som är de första man skördar kommer mycket positiva signaler. Särskilt från regionerna Piemonte, Valle d’Aosta, Lombardiet, Friuli Venezia Giulia, Venetien, Trentino Alto-Adige, Toscana, Lazio och Sardinien. Kvaliteten är även mycket god i Umbrien, Marche och Kampanien där det historiskt sett alltid producerats vitviner av vikt (Fiano di Avellino, Greco di Tufo). Vad gäller istället kvantiteten så ligger norra Italien på samma mängd som förra året, där de enda undantagen är Piemonte och Friuli Venezia Giulia som bägge under 2008 registrerade en nedgång i kvantitet med -20%. Två regioner från södra Italien där vi istället noterar en nedgång i kvantitet är Apulien och Abruzzerna som under månaderna april och juni fick riklig nederbörd som resulterade i en reducering av skördeuttagen med 10-15% där Brindisiområdet som är värst drabbat går tillbaka -30%. Det blir med andra ord vin även i år.

Befinner mig i Helsingfors och var igår kväll på restaurangen Lehtovaara, en av Helsingfors mest anrika restauranger med anor från slutet av 1800-talet. Intog en stekt älginnerfilé på en rotgrönsaksbädd med en rödvinssås samt trattkantareller. Till detta presenterades en Barolo från 2004 och dessa två promenerade hand i hand rakt ner i min strupe. I år är det inget vidare år för Karl-Johan svamp men det är desto bättre för Kantareller till min stora glädje. Om ni någonsin har vägarna förbi Helsingfors så kan jag varmt rekommendera ett besök på restaurangen: www.lehtovaararavintola.fi

I veckan har jag haft besök av barndomsvänner och fann en god ursäkt att öppna upp två gamla godingar. Till en grillad kalvfilé på en bädd av rucolasallad och hyvlade bitar av parmesanost intogs årgången 2002 av Castello di Amas Chianti classico. En mycket trevlig kombination. Efter avklarad middag öppnades en Amarone från Romano dal Forno som guidade oss genom vår konversation med barndomsminnen och trevlig samvaro. Till det hade vi två ostar; dels en Monte Veronese vecchio samt min favorit Piave mezzano. Två utmärkta ostar till denna typ av meditationsvin för att njuta i vänners goda lag.

Jag befinner mig i Serralunga d’Alba. Mitt fönster vetter mot norr och jag skymtar La Morra och det runda slottstornet i Castiglione Falletto. Skörden av Dolcettodruvorna är avslutad. Nu börjar istället skörden av Barbera och sedan mot början av oktober skördas Nebbiolon. Folk verkar rätt nöjda i år än så länge. Man hoppas att vädret förblir milt och soligt under hela skörden men det återstår två veckor. Ingen vill riktigt ta ut glädjen i förskott. Alla väntar tills de sista druvorna är inne, pressade och tryggt befinner sig i ståltank. Varje år som jag reser runt och besöker olika vinkällare under skörden så möts jag av samma doft som alltid gör mig lika glad. Viner som jäser. Det är en speciell doft som gör att man alltid kommer tillbaka till ursprunget – vad allting faktiskt handlar om. Naturens egna sätt att sprida en doft av Chanel de vin – förförisk och ursprungstypisk. Genuin och uppriktig. Nu ska jag strax gå ner i matsalen och äta den lokala maträtten Brasato al Barolo och vad kommer jag att dricka till den?? Jag är sugen på en modern Barolo av Domenico Clerico från den stora årgången 2004. Nej, nu kan jag inte vänta längre. Smaklig måltid!!